Ordpugilisterna(lib)

Så har det hänt igen. En stadsdel i Göteborg har svårt att få pengarna att räcka till, och vips, kommer förslag om att stänga ett folkbibliotek. Den här gången handlar det om Majorna-Linnéstaden. Stadsdelen har cirka 62 000 invånare, alltså ungefär som en medelsvensk stad. I stadsdelen finns två bibliotek. Och det behövs.

1990 infördes stadsdelsnämnder i Göteborg, och folkbiblioteken splittrades upp på nämnderna. Ansvaret fördes över från den gamla Biblioteksnämnden. Att det fanns en biblioteksnämnd gjorde att det också fanns en sammanhållen syn på hur biblioteken skulle vara och verka. Helhetsperspektivet gick sedan förlorat. Många folkbibliotek kom att bantas hårt. Några lades ned. Stadsdelarnas ekonomi kom ofta att avgöra bibliotekens utveckling eller avveckling.

Men sedan 1990 har också mycket bra hänt. Ett nytt bibliotekssystem har gjort det möjligt att lägga ut bibliotekens mediekatalog på nätet. Hela mediabeståndet på de kommunala biblioteken är tillgängligt dygnet runt. Det går att reservera på nätet och hämta boken på vilket bibliotek som helst och lämna tillbaka den på ett annat. Reservationsköerna är gemensamma för samtliga bibliotek.

För drygt ett år sedan halverades antalet stadsdelsnämnder i Göteborg. Då hade det varit läge att lägga alla folkbibliotek under stadens kulturnämnd, som redan har Stadsbiblioteket i sitt fögderi. Men så blev det tyvärr inte. Det gick inte att få politisk majoritet för detta. I samband med halveringen av antalet stadsdelsnämnder uttalades farhågor för att de nya större nämnderna – som nu till skillnad från de gamla plötsligt fick flera bibliotek under sin förvaltning – skulle frestas att tunna ut biblioteksbeståndet. Majorna-Linnéstaden visar att farhågorna inte var helt orimliga.

Bibliotekens samlingar av media ses självklart av göteborgarna som en gemensam tillgång i staden. Om en stadsdel bestämmer sig för att köpa färre nya böcker, hålla öppet kortare tid, eller helt enkelt stänga ett bibliotek, betyder detta att låntagarna vänder sig till ett annat bibliotek. En stadsdelsnämnd kan välja ett lägre biblioteksanslag och i verkligheten vältra över kostnader på en annan stadsdelsnämnd.

Det är inte rimligt att stadsdelsnämnderna kan slå ihop, förändra eller lägga ned bibliotek utan att ta hänsyn till vilka revor i detta gör i biblioteksnätet, och vilka konsekvenserna blir för låntagarna och för andra bibliotek.

Folkbiblioteken måste vi slå vakt om. De är en social hävstång. Betydelsen kan knappast överskattas. Biblioteken är inte bara böcker och andra media. De är också mötesplatser i mycket vid mening. Och det är bra. Men det viktigaste är fortfarande bibliotekens gamla, klassiska uppdrag, närmare bestämt folkbildningen. Och då är läsandet angeläget för att inte säga avgörande. Det finns ett klart samband mellan läsande och hur lätt respektive svårt det är att få tag i böcker. Om det är lätt att få tag i böcker ökar läsandet. Och läsande berikar nmänniskors liv, tror jag.

En  genomtänkt strategi för Göteborgs bibliotekssystem skulle gynnas av att folkbiblioteken överfördes till Kulturnämnden, som alltså har ansvaret för Stadsbiblioteket, som i sin tur har ansvaret för viktig gemensam biblioteksservice. En gemensam strategi är vad statsmakten ställer som krav på kommunerna. Därför skall det finnas kommunala biblioteksplaner.

Stadsdelarna har helt enkelt spelat sin roll när det gäller mediabestånd, bokreservationer, avgifter och annat. Det behövs en ny organisation.

Henning Mankell anser att journalister slarvar med begreppet “ondska”. Det finns ingen, menar han; han har aldrig träffat en ond människa.

En bekant till mig sade en gång att han inte trodde på vitaminer. Han hade ju aldrig sett någon. Kanske var det av oförstånd, om han nu inte bara ville skämta.

I sina funderingar om ondska (GP:s kultursida 23 april) framhåller Mankell för sin del att ingen forskare skulle söka efter ondskans molekyler, kemiska sammansättning, DNA. Det vore, skriver han hånfullt, lika befängt att söka efter sådant som när alkemisterna försökte göra guld.

Än sen? Det gäller ju även mattesnille- och språkgenimolekyler. Mankell går vidare:

Han är tvärsäker på att det är att göra det lätt för sig att kalla brutalt våld för ondska. Visserligen, medger han, finns de som föds med svårartade mentala defekter och också ofta drabbas av brutala uppväxtmiljöer. De kan inte undgå, fastslår han, att uttrycka sin desperation på annat sätt än med onda handlingar.

Det är starka ord.

Där rök den fria viljan och det personliga ansvaret.

Till den som dristar sig att invända har Mankell sitt svar färdigt:

”Att i försåtliga ordalag tala om att det existerar onda människor är att retirera från både liberalismens och humanismens yttersta skansar …”

Hans idéer har förstås inget att göra med liberalismens övertygelse om allas rätt till frihet, fast förknippad med ansvar för att valet är förenligt med humanism och respekt för andras frihet.

När minnena av ondskans excesser i Europa började fördunklas var det för en tid inne att definiera bort begreppet. Påminnelser om Hitler, Stalin, sedermera Mao och torterarna i diktaturernas fängelsehålor bidrog till ett uppklarnande.

Nu återkommer Mankell med att det i stället ”är den onda omständigheten som måste attackeras. Förändras, oskadliggöras.”

Hur och av vem, om personligt ansvar och vett och ovett förts åt sidan, skriver han inget om. Så långt räckte inte idéerna.

Mankell utlovas återkomma om något på samma plats ett par gånger i månaden.

Betyder det smarta mobilerna att det pågår ett helt nytt och fullskaligt experiment i konsten att vara människa? Skall jag tro några forskare på ett universitet i Maryland, USA, är det så. Forskarna där har fördjupat sig i frågan vad som händer  i spåren av de smarta mobilerna, som på några få år gett direkt tillgång till sociala medier dygnet runt, sju dagar i veckan. Ett av resultaten sägs vara att dessa smarta mobiltelefoner, med möjligheter till ständig uppdatering på Facebook, twittrande och sms-ande, gör sina användare till egoister som bryr sig mindre om andra.

Människan är till sin natur en social varelse. Hon har behov av att bekräftas och bli sedd av andra. Vi lever hela tiden av ömsesidighet. Vanligtvis stimuleras vi av mötet med andra genom att reagera och reflektera. Vad forskarna i Maryland nu anser sig se är att vi med våra mobiltelefoner av den smarta sorten kan uppfylla behoven av social anknytning utan att träffa folk ansikte mot ansikte. Och följden skulle bli att vi inte längre känner behov av att träffa andra.

Detta skulle kunna få mycket långtgående konsekvenser för det mänskliga livet, eftersom behovet av att synas och bli bekräftad som regel ansetts vara en viktig drivkraft för att engagera sig i andra människor och i samhällsnyttiga aktiviteter. De sociala medierna med smarta mobiler, uppfyller nu detta behov, fast på ett lättfångat och kravlöst sätt, hävdar forskarna i Maryland.

Nå, det finns naturligtvis mycket gott med de sociala medierna. Frågan är om det alls hade blivit någon arabisk vår i länder som Tunisien, Egypten och Libyen om inte folk fotograferat, twittrat och skickat sms till medier utomlands. Och det finns också exempel på hur de enkla knapptryckningarna snabbt gett stora summor till hjälp för behövande, som jordbävningsdrabbade i Japan och Haiti.

Ja, även om forskarnas slutsatser i Maryland kan kännas något spekulativa, så kvarstår faktiskt intrycket att det som nu pågår med de smarta mobilerna är ett helt nytt och fullskaligt experiment i konsten att vara människa.

Klimatet på våra arbetsplatser hårdnar. Tidsandans fel? Nej, chefernas. Många av dem klarar inte av att skilja en människa från en robot.

Enligt en ny rapport från företaget Negitate anser anställda att stressen på svenska arbetsplatser tas på mindre allvar än för några år sedan. Den psykiska arbetsmiljön har försämrats.

Människor tycker dessutom att de inte får komma till tals, och deras förtroende för cheferna har minskat.

En annan färsk undersökning kommer från kampanjen Hjärnkoll. Den avslöjar att psykisk ohälsa orsakar de flesta sjukskrivningarna. Men arbetsgivarna vet inte hur omfattande problemet är, och många chefer har ingen aning om hur de ska hjälpa medarbetarna.

Allt detta kan förklaras med en enda sak. Olämpliga chefer.

Det är lätt att skylla ifrån sig på sämre konjunkturer, hårdare konkurrens och så vidare.

Men inget håller.

För det första har arbetsgivarna huvudansvaret för arbetsmiljön. Enligt lagen ska de förebygga olyckor och ohälsa genom ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Både den fysiska och psykosociala miljön ska vårdas.

Lagen gäller alltid, oberoende av konjunkturläger och bransch.

Arbetsgivaren har ansvaret.

Inte personalen.

Arbetsgivaren.

För det andra vet vi att en frisk personal som trivs och utvecklas i jobbet åstadkommer mycket bättre resultat än en sjuk personal som vantrivs. Bra personalpolitik = lönsamhet. Att somliga saknar begåvning att inse detta ändrat intet.

Förfärande många chefer tror att man kan behandla underlydande hur som helst, som maskiner utan känslor. De är inriktade på ekonomi, teknik och produktion.

Produktion, effektivitet, produktion, effektivitet.

Förklaringen är enkel. Chefer rekryteras vanligtvis bland ekonomer, ingenjörer, jurister och andra kategorier vars huvudintresse brukar vara annat än människor.

Man tvingas vidare konstatera att åtskilliga stackars chefer inte hör till kategorin Einsteins barnbarn precis. Å andra sidan kan ju inte alla göra det.

Svenska företag och offentliga arbetsplatser skulle fungera mycket bättre om cheferna insåg hur människor fungerar.

Men bättre chefsutbildning borde väl göra nytta? Bara i viss mån. Utbildning hjälper ju inte mot fel gener.

För att bli en bra chef måste man ju först och främst vara rätt sorts person. Äga talang. Annars är det lönlöst att ens försöka. Naturen kan vara fruktansvärt brutal mot oss människor.

Det finns företag där inte ens personalchefen är utrustad med rätt egenskaper. Det säger en del om hur det står till på den högre nivån.

Naziledare i Schweiz, mördad 1936. Men ett stort tyskt kryssningsfartyg sjösatt året efter, först tänkt att heta Adolf Hitler, gavs i stället hans namn. Nu ett vrak och som han knappt en fotnot i historien.

RMS Titanic (Royal Mail Ship) är långt mer. Katastrofen 14 april 2012 har vid 100-årsminnet åter uppmärksammats stort. Teorier om hur det kunde gå under så fort har åter diskuterats. Fast det var inte konstruktörerna som påstod att Titanic var osänkbart; det var bara PR-folket, som då, som nu, ägnade sig åt att skapa varumärke.

Oavsett det var det nästan ofattbart att 1 523 av de 2 224 ombord på Titanic omkom. Ändå betyder antalet inte alltid mest.

När en tysk ubåt tre år senare sänkte den stora brittiska passagerarångaren Lusitania blev följderna av en annan dignitet.

1 198 personer dog. Över hundra var amerikaner. Den isolationistiska opinionen i USA började svänga. Raseriet över dådet, som Tyskland hävdade följde krigets lagar, bidrog till USA:s inträde i kriget 1917. Tysklands kapitulation kom året efter.

Wilhelm Gustloff, byggt för 1 865 personer, sattes 1945 in i Operation Hannibal.

Långt fler togs ombord i Gdynia för Kiel. Fler trängde sig på i välgrundad panik. Vid avgången var över 10 000 med; soldater, sårade, kvinnor, tusentals barn. Cirka två miljoner tyskar skulle evakueras undan framryckande sovjetiska trupper i Baltikum och Polen.

30 januari upptäcktes fartyget av den sovjetiska ubåten S-13 där Alexander Marinesko var fartygschef. Tre torpeder avfyrades och träffade. Sänkningen gick fort. De som inte drunknade snabbt frös ihjäl i det 4-gradiga vattnet. Omkring 9 000 människor omkom, fler än vid någon annan fartygskatastrof.

Nazisten Gustloffs plats i historien är nidingens. Ubåtschefen Marinesko fick inte uppleva berömmelse över krigsdådet; han var en illa tåld bråkmakare, iland en suput. Han dog 1963. Under Michail Gorbatjov behövde kommunistregimen skingra allmänhetens tankar med fler krigshjältar.

Alexander Marinesko tilldelades 1990 utmärkelsen Sovjetunionens Hjälte. Som om det gjorde någon skillnad.