Scenkonstens pensionsfråga blir förtroendekris

Regeringens budgetproposition som överlämnades till Riksdagen på tisdagen innebär att den olösta pensionsfrågan för scenkonstnärerna förblir olöst ännu en tid. Detta är djupt otillfredsställande. Scenkonsten – teatrar, operahus, danskompanier – sitter fast i ett pensionssystem som är anpassat för långa tillsvidareanställningar med förutsägbar löneutveckling. Men så ser scenkonstens arbetsmarknad inte längre ut. Scenkonstens pensionssystem skiljer sig också från huvuddelan av arbetsmarknaden.

Pensionssystemet upplevs inte bara som otidsenligt. Det är också mycket dyrt för åtskilliga huvudmän, särskilt inom dansen. I Cullbergbalettens budget är t ex cirka 40 procent pensionsavsättningar.

Det finns sedan ett par år ett utredningsförslag utarbetat på Finansdepartementet efter samverkan mellan parterna på scenkonstens arbetsmarknad. . Av kommentarer från regeringshåll att döma anses ett genomförande av detta för dyrt. Men berednningen fortsätter, heter det. Det måste ske snabbt. Under tiden far teatrar, operahus och danskompanier illa. Så hade det inte behövt vara. Och hanteringen av hela  saken leder en förtroendekris för alliansregeringen bland scenkonstens utövare och beslutsfattare.

 

 

Valfrihet är välfärd

Studieförbundet Näringsaliv och Samhälle har presenterat en  studie som heter Konkurrensens konsekvenser. Frågeställningen är om privata aktörer inom vård och skola lett till bättre kvalitet. Några tydliga slutsatser kan inte dras, heter det bl a i rapporten. Det konstaterandet har i sin tur lett till kommentarer som att inget vet om privata aktörer i välfärdssektorn gett oss bättre eller högre välfärd.

Jo, det kan vi visst veta. Om vi räknar möjligheten att just välja skola för barnen eller  vem som skall sköta oss i hemtjänsten till välfärden, så har välfärden ökat med privatiseringen.

Bra styrelseförslag (M)

Moderata Samlingspartiets partistyrelse föreslår att partiet i fortsättningen inte skall ställa upp i kyrkoval, låt vara att man lokalt tydligen skall kunna besluta annorlunda. För egen del biträder jag partistyrelsens förslag.

Att riksdagspartierna uppträder som nomineringsgrupper – som det heter på kyrkligt språk – är en förhållandevis ny företeelse som slog igenom på 1980-talet. Den här partipolitiseringen är i allmänhet okänd för kyrkor och samfund i restan av världen. Jag är emellertid beredd att tillstå att de politiska partierna tillfört kyrkan och kyrkomötet värdefull kompetens vid övergång från statskyrka till frikyrka. Men nu räcker det. Det blir lika modigt som framåtsyftande att Moderaterna, om partistyrelsen får som den vill, tackar för sig. Moderaterna är den näst största nomineringsguppen i kyrkomötet.

Vare sig Moderata Samlingspartiet eller något annat riksdagsparti är knappast uppbyggt för att fatta beslut i ärenden som rör en fritt trossamfund, och på vilket sätt detta t ex skall fira sin gudstjänst eller vad som kan tänkas krävas av dess ämbetsbärare. Ingen skulle komma på tanken att trycka valsedlar för att kandidera till Svenska Missionskyrkan eller låt säga till de judiska församlingarnas beslutande organ. Moderata Samlingspartiet innehåller till yttermera visso människor av olika tro, eller ingen tro alls. Partiet är i sig självfallet sekulärt. Att kandidera till beslutande organ i ett särskilt trossamfund blir ett slags självmotsägelse.

Detta skall naturligtvis inte hindra medlemmar i Moderata Samlingspartiet från att engagera sig i de kyrkliga församlingarna. Det är t o m önskvärt att det sker. Och det finns flera nomineringsgrupper att välja mellan, t ex Partipolitiskt obunda i Svenska kyrkan (POSK) eller Öppen kyrka. Där finns redan idag engagerade moderater. Det kan också bildas någon ny nomineringsgrupp som moderater kan känna sig lockade av. Vem vet.

 

Typiskt SVT

Sveriges Television  sänder nu en dokussåpa i vilken ett antal hel- eller halvkändisar anses försöka lära sig att dirigera en symfoniorkester. Detta är en typisk SVT-grej, låt vara att det finns en engelsk förlaga.

SVT är alltså Public Service kanalen som sänder dokussåpor, diverse larviga tävlingar med skräniga programledare och annat som inte står de kommersiella kanalerna efter. Maesto, som programmet med dirigentlärlingar heter, kan naturligtvis inte lära noviser dirigerandets svåra konst. Det låter som samma fyllegrej som när den förre ryske presidenten Boris Jeltsin beskänkt en gång rumlade upp på en dirigentpulpet. Men vad värre är, det visar knappast någon resekt för vare sig seriösa musiker eller för konstmusiken i sig.

När översynen av statens uppdrag till SVT skall ses över måste Public Service uppdraget tydligt markeras. Det finns alldeles för mycket i SVT:s programtablå som rimligen och utan saknad kan lämnas till de komersiella aktörerna.

 

 

Lika som två pizzor

Av allt att döma blir det riksdagsledamoten Annie Lööf från Värnamo som blir ny partiledare i Centerpartiet efter Maud Olofsson. Hon blir med sina 28 år den yngsta partiledaren någonsin för ett svenskt riksdagsparti. Annie Lööf förefaller såväl kunnig som sympatisk. Hon har skaffat sig nyttig politisk erfarenhet från till exempel riksdagens finansutskott. Till yttermera visso har hon markerat en tydlig liberal profil. Men detta kan också bli ett problem för henne.

Kristdemokraterna har övergett mycket, för att inte säga det mesta, som motiverade dess bildande, och blivit ett rätt vanligt, eller varför inte ett liberalt mittenparti. Folkpartiet finns där redan. Tyngdpunkterna för partierna ligger något olika. Men för den vanliga väljaren som lutar inåt mot mitten torde det sannolikt vara svårt att avgöra skillnaderna. Det kan vara en smaksak – eller lika små skillnader som mellan en Hawaii-pizza och en Tösse-pizza på Restaurang Hörnan i Åmål.

Det var så här (som jag delvis rapporterat om i min kolumn i Provinstidningen Dalsland): efter en ridtur just i Tösse-trakten i Norra Dalsland, där jag av och till vistas, beslöt mitt unga sällskap (9 år) att det skulle ätas pizza. Kompassen riktades mot Hörnan i centrala Åmål. Mitt unga sällskap hade redan på avstånd bestämt sig för Hawaii, medan jag som fann att här verkligen fanns en pizza som hette Tösse raskt bestämde mig för den. Vid en jämförande studie fann vi att den något överraskande skillnaden mellan Hawaii och Tösse bestod i att Tösse hade räkor i anrättningen. Och då kan det som uppmuntran till regeringsalliansens tre mindre partier sägas att även små skillnader ändå gör skillnad.