Postad den juni 9th, 2009 av Lennart
Det är inte otänkbart att folkbiblioteken kommer att leva farligt i en kärvare kommunal ekonomi. Som ett led i Moderata samlingspartiets försök att förändra den kommunala organisationen och SDN-strukturen i Göteborg återkom vi i budgetförslaget för Göteborg stad 2010 till förslaget att föra över folkbiblioteken till Kulturnämnden.
Ett argument mot detta brukar vara att den lokala förankringen är viktig. Och det är den. Dock byggdes hela den moderna biblioteksorganisationen i Göteborg en gång upp under ledning av en nämnd, nämlingen dåvarande Biblioteksnämnden. Utan den centrala ledning, överblick och biblioteksstrategi som Biblioteksnämnden bestod staden med hade vi nu inte haft den goda spridningen av bibliotek i stadsdelarna.
Det är så motsägelsefullt som att decentralisering kräver ett visst mått av centralism.
Folkbiblioteken är en grundbult i stadens kulturpolitik, och en viktig port till kulturens andra uttrycksformer. Vår (M:s) tanke är inte att spara bort biblioteken, men att säkra dem genom en ny biblioteksorganisation. Vi har i det här avseedet stöd av kommunaltjänstemännens fack SKTF.
Vårt förslag till budget (som Kommunfullmäktige inte antog) bygger på bedömningen att det är en bättre hushållning med pengarna och att det kommer att gynna verksamheterna att ha en huvudman istället för 21. Vi gör i princip samma bedömning när det gäller den kommunala Kulturskolan som idag ligger under stadsdelarna.
Folkbiblioteken är och har varit en viktig byggsten i det värderingsbygge som vi kallar kultur. Boken, spelet, tonen, bilden har ofta fungerat som värn mot människans bräckligare sidor. Konstens möjlighet och frihet att säga det som kanske inte annars blir sagt och högt tänka de tankar som inte tänkts tidigare är en viktig förutsättning för samhällets motståndskraft mot intolerans, extremism och låsta totalitära synsätt.
Inga kommentarer »
Lagd under : Kulturnämnden
Postad den oktober 9th, 2008 av Lennart
En av Kulturnämndens uppgifter i Göteborg är att främja 1%-rekommendationen, alltså att en procent av byggkostnaden vid nybyggnationer eller större ombyggnader användes till konstnärlig utsmyckning. Konstnärlig utsmyckning är emellertid en mindre väl valt uttryck. Som om den konstnärliga gestalningen är något man kan lägga till om man har lust och likviditet för det, men som man också kan avstå från.
Den konstnärliga gestaltningen i det offentliga rummet bör höra hemma under den övergripande och tidsenliga rubriken ‘infrastruktur’. Det handlar om vad vi behöver för att leva väl och utveckla vårt samhälle för att möta den tid som kommer emot oss. Konst är nödvändigt. Inte bara tåg och tunnlar, inte bara vägar och broar, utan konst är en del av samhällets nödvändiga infrastruktur.
Själva ordet konst har med kunskap och färdighet att göra. Det finns ett slags kunskap, hävdar jag, som är tillgänglig för alla, intiutivt och känslomässigt, och som är en del av den mänskliga civilisationen. Konsten är till för sin egen skull och har sitt eget värde alldeles oavsett dess samhälleliga vinster, men skall vi ändå tala om vinster så är det sådana som har med livskvalitet att göra.
Det är svårt att tänka sig ett samhälle utan konst; bild, dans, musik, skådespel. Jo, konsten har väl alltid haft eller i varje fall tagits i anspråk för olika syften under olika tider. Om man tar de romerska härlägren som utgångspunkt för den västerländska statsbildningen var väl konsten där snarast till för att glorifiera den romerska makten. Motsvarigheterna till detta lever kvar ända in i vår tid. Fast konst är nästan alltid barn av sin tid. Stilar kommer och stilar går. Och kommer igen.
En av Kulturnämndens uppgifter är alltså att främja 1%-rekommendationen. Nyligen inledde jag ett seminarium på Röhsska museet kring detta. Kulturnämnden är företrädd i Lokalförsörjningsförvaltningens konstmiljögrupp. Det är bra, Min uppfattning är emellertid att nämnden behöver förse sig med verktyg för att kunna främja rekommendationen bättre. Och nämnden behöver göra detta mera aktivt.
Inga kommentarer »
Lagd under : Kulturnämnden
Postad den september 16th, 2008 av Lennart
Kulturpolitisk strategi för Göteborgs stad Version 1.0 antogs av Kommunfullmäktige i januari 1998. Att strategin heter Version 1.0 antyder avsikten att den skulle utvecklas och kanske också förändras. Strategin antogs alltså för 10 år sedan. Den har ett utpräglat teoretiskt anslag med sin uppdelning i kulturpolitik och konstpolitik, hämtat från den franske sociologen Pierre Boudier.
Denna kulturpolitiska strategi behöver nu revideras för att bli ett bättre och mera praktiskt användbart redskap för alla kulturpolitiska aktörer i Göteborgs stad; kulturnämnden, stadsdelsnämnder, bolag och andra. Strategin, som är underordnad Kommunfullmäktiges årliga budgetbeslut, har sitt värde i att den kan tydliggöra inriktningen och ramarna för stadens kulturpolitiska åtaganden, och öka intresset och engagemanget för stadens kulturliv inom stadens förvaltningar, nämnder och bolag och främja samarbetet mellan dessa. Strategin skall också vara ett stöd för nämnder och bolag för att inom sina ekonomiska ramar kunna sätta in beslut och åtgärder i en helhetssyn. För stadens politiska ledning bör strategin kunna vara ett viktigt underlag inför beslut med kulturpolitiska dimensioner. Den bör också beskriva hur kulturens plats i planprocesserna skall säkras.
Revideringen bör ta sin utgångspunkt i tidigare planer och mål, och i en analys av förändringar i kulturvanorna och av kulturlivets förväntade utveckling, bl a med anledning av det beslut angående den statliga kulturpolitiken som kan förväntas som ett resultat av den av regeringen tillsatta kulturutredningen och remissvaren på denna.
Strategin skall diskutera förutsättningarna för staden att växa med kulturen och ange möjliga vägar för detta. Den skall inspirera, ange riktningar och visa på möjliga effekter av kulturpolitiska åtaganden och investeringar.
Den kulturpolitiska strategin bör revideras i samverkan med utövande konstnärer, t ex genom seminarier och arbetsgrupper, men revideringen behöver också ett arbetssätt som gör att strategin får en tydligare medborgarförankring.
Kulturnämndens uppgift i Göteborg är att stärka kulturlivet i staden och främja invånarnas eget skapande, att verka för att nämndens verksamheter deltar i det offfentliga samtalet och att bidra till att öka kvaliteten även inom andra verksamheter som skola och äldreomsorg. Jag har därför föreslagit att Kommunfullmäktige uppdrar åt Kulturnämnden att utarbeta förslag till revidering av Kulturpolitisk strategi för Göteborgs stad, för beslut i Kommunfullmäktige.
Inga kommentarer »
Lagd under : Kulturnämnden
Postad den mars 17th, 2008 av Lennart
För en tid sedan höll jag ett bladtunt silvermynt från Olof Skötkonungs dagar i min hand. Olof Skötkonung dog omkring år 1160. Han var den förste svenske kung som fick sitt namn präglat på pengarna.
Det ger en rätt märklig för att inte säga hisnande känsla att tänka sig att en dag för niohundrafemtio år sedan, eller så, stod någon och höll i samma mynt som jag. Kanske var det någon på Skaraslätten eller i närheten av Husaby där traditionen säger att Olof Skötkonung döptes av Den helige Sigfrid, och den svenska historien bröt sig en ny bana. Möjligen hittades myntet av av en bonde som stannat med plogen för att torka svetten ur pannan, och sett silvermyntet blänka till i vårsolen. Eller har det någon gång trillat ur börsen av glädjeyra eller av annat rus?
Myntet är hur som helst inropat på en auktion i Stockholm för åtskilliga år sedan och därefter införlivat med Stadsmuseets mynt- och medaljsamling i Göteborg.
Denna mynt- och medaljsamling är undangömd och staplad i ett bankvalv i Göteborg på en så liten och trång yta att en person knappast får plats mellan boxarna. Detta är den största samlingen i sitt slag i Sverige efter Kungl Myntkabinettets samling i Stockholm. Samlingen, som är i världsklass, har ca 40 000 mynt, sedlar, polletter och medaljer. Den har inte visats sedan museet flyttade till Ostindiska huset. Föremålen är från hela världen. Den kinesiske vicekungen Li Hung Changs myntsamling finns här, liksom – alltså – mynt från Olof Skötkonungs dagar och några exemplar av de sällsynta Gripenhielmska dukaterna från 1695. Samlingens värde är kort sagt mycket stor.
Samlingen måste naturligtvis ställas ut efter moderna principer och sättas in i ett nutida ekonomiskt och historiskt sammanhang, t ex med kopplingar till sjöfartens betydelse för Göteborg och kontakterna med andra länder. Bankväsendets utveckling i Göteborg kan belysas, t ex genom de sedlar som västsvenska banker gav ut och som finns bevarade i samlingarna. En gång fanns en skandinavisk myntunion, som ett slags nordisk föregångare till det nutida europeiska valutasamarbetet. Samlingen kan ge en bakgrund till eurons införande i Europa och till andra valutor runt om i världen.
År 2002 gjorde Kungl Myntkabinettet och Tempera Arkitektkontor på uppdrag av Stadsmuseet en förstudie som visade hur samlingen skulle kunna visas och komma till sin rätt i Ostindiska husets källarvalv. Förstudien fick emellertid ingen fortsättning. Det bör nu göras en ny utredning om möjligheterna att visa delar av denna mynt- och medaljsamling. I en sådan utredning bör dels möjligheterna att visa delar av samlingen på webben, dels möjligheterna till samverkan med externa finansiärer undersökas.
Inga kommentarer »
Lagd under : Kulturnämnden
Postad den december 15th, 2007 av Lennart
Det är ingen demokrati att se beslut fattas när frågorna är färdigdiskuterade. Det går inte att påverka något när nämndmötet hålls, säger Kulturnämndens ordförande Helena Nyhus (s) till GP 11 december.
Påverkansargumentet är emellertid inte mitt argument för att Kulturnämndens sammanträden alltid skall vara öppna om inte särskilda skäl i något ärende lägger hinder i vägen. Argumentet är istället att det är ett värde i sig att det politiska beslutsfattandet är så genomsiktligt som det bara är möjligt. Det är inte öppenheten som skall motiveras utan slutenheten. Detta är en viktig demokratisk princip. Den är viktig för den demokratiska kontollfunktionen.
Jag har aldrig hört någon säga att Kommunfullmäktiges möten på Börsen skall vara stängda eller att radioutsändningarna från mötena skall släckas ned därför att åhörarna inte kan påverka besluten när de väl hamnar i sessionssalen.
Det råder naturligtvis inget motsatsförhållande mellan att beslutsfattarna skall vara lätt tillgängliga och öppna för samtal och öppna nämndmöten. Det ena utesluter rätt gärna inte det andra.
I början av 2007 yrkade m, fp och kd att alla nämndmöten skulle vara öppna. Motförslaget från s, v och mp var två öppna möten. Detta vann i voteringen. Beslutet om bara två öppna möten är alltså ingen kompromiss mellan grupperna. Nyligen hade Kulturnämnden att bestämma sammanträdesdagar, och fatta beslut om vilka två av dessa sammanträden som skall vara öppna. Det blev 29 april och 30 september kl 17.
Inga kommentarer »
Lagd under : Kulturnämnden
Postad den oktober 31st, 2007 av Lennart
Minns ni EWK:s berömda teckning (Ewert Karlsson i tacksam åminnelse) där partiledare på rad stannat inför porträtten på sina ideologiska förebilder? Högerledaren Jarl Hjalmarson betraktade den brittiske 1700-talspolitikern och filosofen Edmund Burke, folkpartisten Ohlin placerade sina ögon på 1800-talsliberalismens ledande gestalt John Stuart Mill, socialdemokraternas Erlander stod framför Marx, som disputerat i grekisk naturfilosofi med gått vidare med Kommunistiska manifestet och mastodontverket om Kapitalet. Centerns Gunnar Hedlund stod framför sitt eget porträtt; herr Hedlund i Rådom.
Hjalmarsons nutida efterföljare får nog sägas ha plockat ned gamle Burke från väggen. Skulle han hänga upp någon annan på spiken kunde det möjligen vara den tyske sociologen Jürgen Habermas som bygger sin filosofi på en allmän teori om människans samverkan i samhället byggt på raitionalitet och upplysning.
Moderna liberaler hänvisar gärna till Habermas. Så mycket tycks klart att den nyligen avklarade moderatstämman i sitt tänkande hade individen, den enskilda människan, centralt i sitt tänkande.
Den klassiska konservatismens lärofader Edmund Burke tänkte emllertid kollektivt, eller i kategorin gemenskaper. Gärna ett starkt samhälle, men begränsat.
Samhällets minsta och viktigaste gemenskap finner Burke i familjen. Sedan vidgar sig gemenskaperna, och hamnar till sist i rikets styrelse. Burke bygger inte på rationalitet. För honom är samhället en organism – inte en organisation att laga i efter läglighet. Den sociala ordningen är en del av den naturliga ordning som Gud skapat.
En modern variant av detta är den s k subsidiaritetsprincipen, alltså att en beslut inom t ex EU skall fattas på lögsta möjliga effektiva nivå. Detta kommer mycket riktigt från en påvlig rundskrivelse. Vid familjens köksbord skall det avgöras som bäst avgörs där, medan annat hmnar lokalt i Stadshuset, hos regionfullmäktige, hos regeringen i Rosenbad eller i EU-kommissionen. Men bara om det är nödvändigt.
Det sista allvarliga rycket till förmån för Edmund Burkes politiska tänkande i Moderata samlingspartiet gjordes nog i samband med det programarbete som leddes av Svenska Dagbladets förre chefredaktör Hans Zetterberg. Detta mynnade ut i formuleringar kring den lilla världen (köksbordet är det viktigaste sammanträdesbordet) och den stora världen (regeringskansliet och EU i Bryssel som behövs i det globala tillståndet).
Men nu förefaller det allt som Burke häktats av från sin krok. Och vi får se hur det går.
Inga kommentarer »
Lagd under : Allmänt
Postad den oktober 16th, 2007 av Lennart
Maria Näslund i kvällstidningen GT har en klubb som heter vi-som-tror-att-det-är-bra-för-svenskar-att-tala-svenska. I denna är Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl hedersmedlem, liksom språkjournalisten (kan man säga så?) Fredrik Lindström. Om man kan få gå med i klubben så gör jag det.
Engdahl är alltså akademiens sekreterare. Denna akademi har efter Gustaf III:s stadgar att “arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och höghet, så uti vetenskaper, som särdeles i anseende till skaldekonsten och vältalgiheten uti alla dess tillhörande delar” och mera sådant.
Alldeles bortsett från att svenskan mer eller mindrfe alltid påverkats av andra språk kan man väl åndå inte gill att företagen får engelska som språk eller en märklig blandning av modeord och titlar. Har direktörerna aldrig tänkt på att vi som är svenskar är smartast just som svenskar. Och roligare. Det kan vara bra för affärerna.
GT/Expressen ger varje vecka ut en bok tillsammans med tidningen. Det är ett bra initiativ. Härom veckan var det Strindbergs Hemsöborna. Fylld av onda aningar köpte jag bok och tidning för att se om verbens pluralformer fått vika ner sig. Det trodde jag nog. Men Clara och Lotten voro fortfarande inne med Sköt-ekan för att hämta Carlsson på Dalarö brygga, och han hade verkligen ett höganäskrus i en svångrem om halsen.
Ett riktigt dåligt exempel på hur det eljest kan gå till finns i den senaste officiella översättningen av Nya Testamentet, närmare bestämt avsnittet om Jesus på Förklaringsberget. Förr sade några av lärjungarna “här är oss gott att vara”, men nu drar de till med “det är bra att vi är med.”
Det är knappast önskvärt att detta blir mönsterbildande för språkutvecklingen. Det har bibelöversättningarna annars varit. I synnerhet den från 1541. Där fick det officiella kanslispråkets danska och tyska inflytande struka på foten för äldre imhemska former
Inga kommentarer »
Lagd under : Allmänt