Området kring Skeppsbron är ett av Göteborgs äldsta. Det var vid dessa kajer som de första fartygslinjerna från fjärran länder lade till. Här skedde möten med människor från olika kulturer och ursprung. Dessa möten influerade och utvecklade såväl Göteborg som övriga Sverige och har bidragit till stadens utformning till vad den är idag. Vore det inte då naturligt att låta vår historia av kontakter med andra kulturer få sin moderna och framåtsyftande översättning i området?

Det finns naturligtvis en rad frågor som måste besvaras. Men klart är att energiproduktionen vid Rosenlundsverket är begränsad och används främst för reservändamål. Däremot finns det pumpar och andra viktiga delar i vårt fjärrvärmenät som inte låter sig flyttas utan vidare. Men en ombyggnation skulle troligen behöva göras förr eller senare. Skulle det då inte vara en spännande idé att kombinera modern arkitektur och en samtida konsthall med industriell nytta?

Plåt, tegel och övrigt kan skalas bort från anläggningen, samtidigt som kontor och verkstadsfunktioner flyttas ut. Kvar blir de rörinstallationer med fortsatt funktion för fjärrvärmenätet. I kärnan ligger fortsatt kraftverkets rörkonstruktioner. kring dessa tekniska installationer kan en transparant “huv” byggas i tre till fyra våningar, som hyser den nya konsthallen.

En lokaliering av Konsthallen till Rosenlundsverket skulle stärka området som kulturstråk.

Arkitekt Akke Zimdal har gjort skissen här. Detta är ett exempel på hur det skulle kunna se ut exteriört.

Konsthall i Rosenlundsverket

Det finns annars gott om utmaningar för den göteborgska kulturpolitiken. En är att bygga vidare på Göteborg som landets teaterhuvudstad. Det var en av Stockholms morgontidningar som gav Göteborg denna tätposition. Den som någotsånär regelbundet lyssnar på Sveriges Radios kultureko får denna tätposition  förstärkt för sig. Fyra punkter förefaller mig särskilt viktiga.

• Göteborgs stadsteater behöver få en tredje scen. Detta är en gammal tanke som fortfarande inte realiserats. För några år sedan presenterades ett ritningsförslag.  Scenen skulle finnas i källarplanet. De ekonomiska resurserna har inte funnits.
• Om den nuvarande hyresgästen lämnar Stora Teatern måste huset även fortsättningsvis säkras för scenkonsten.
• Pusterviksteatern flyttar till Lagerhuset vid årsskiftet. Kulturnämndens hyreskontrakt i den nuvarande fastigheten löper t o m december 2011. Den stora scenen kommer alltså att kunna användas drygt ett år till. En ny scen behöver byggas i anslutning till Lagerhuset. Men denna  kommer inte - oavsett var den placeras –  att vara klar om drygt ett år. Det behövs ett svar på frågan om var Pusterviks stora scen skall vara i väntan på en permanent lösning.
• Det spelas väldigt mycket bra teater i Göteborg. Göteborg som teaterhuvudstad består sannerligen inte bara av institutionsteatrarna. De fria grupperna lever under knapphetens kalla stjärna. Ett ökat ekonomiskt stöd är motiverat.

Göteborg behöver också utvecklas som konststad. Moderata samlingspartiet har under några år i budgetförslagen i Kommunfullmäktige konstaterat att “Konsthallens lokaler inte är ändamålsenliga för för uppdraget att visa samtidskonsten för en bred publik och för den egna pedagogiska verksamheten. Konsthallens nuvarande utställningsytor skall användas för Konstmuseet. ” Ny konsthall måste planeras och byggas på annan plats i staden.

Göteborg har nu under ett antal år arrangerat en internationell konstbiennal. Den internationella, och för den delen också den nationella, uppmärksamheten har varit begränsad. De ekonomiska anslagen till biennalen har mycket riktigt varit närmast parodiskt blygsamma. Biennalerna har hitills arrangerats vartannat år. Men anslagen räcker inte till något slags kontinuitet.

Konstmuseet har fått en ny klimatanläggning. Men det finns fortfarande mycket att göra för att förbättra såväl arbetsmiljön som miljön för konsten på museet.

Staden behöver utveckla sitt samarbete med Västra Götalandsregionen så att konst som döljs i magasinen kan visas på andra ställen.

Slutligen; det är naturligtvis inte särskilt publikt, men staden måste, gärna i samarbete med Västra Götalandsregionen eller grannkommunerna, lösa magasinsfrågan för stadens museer. Vi förvaltar ett omistligt kulturarv under former som helt enkelt inte är acceptabla.

Dock fungerar tillämpningen av 1%-rekommendationen dåligt. Detta hör delvis samman med att det saknas en tillfredsställande struktur för arbetet med rekommendationen. Stockholm har slagit in på en bättre väg. Kommunfullmäktige har nämligen omvandlat rekommendationen till regel. 1% av medlen vid all kommunal byggnation kall frigöras för att konstprojekt skall kunna integreras i byggprocessen.

Så bör vi göra också i Göteborg. Det anser en enig Kulturnämnd som vänt sig till Kommunstyrelsen i saken.

Det finns en historia kring Arosenius som knappast är allmänt känd. Inskriptionen på minnesstenen över Torgny Segerstedt på Vasaplatsen i Göteborg är inspirerad av en av Arosenius målningar. Alltså, Torgny Segerstedt var huvudredaktör på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Från 1930-talet och framåt drog han ut i ett liberalt publicistiskt korståg mot nazismen i Tyskland och vad han i Sverige såg som undfallenhet mot hitleriet. 9 oktober 1940 skrev han: “Minns ni Arosenius tavla med de tama gässen, vilka, när de höra vildgässen skria, lyfta sina huvuden från mattråget, titta upp och säga till varandra: ’sickna galningar’. De voro belåtna att känna verklighetens mark under sina platta fötter. Galningarna plöjde med starka vingslag sin väg genom den mörknande rymden…..De fria fåglarna plöja sig väg genom rymden. Många av dem nå kanske ej sitt fjärran mål. Stor sak i det. De dö fria…….De (galningarna, min anm.) likna icke de där som sträcka hals och kackla vid sitt mattråg och beskärma sig över ‘galningarna’. I sinom tid skola dessa sansade gröpätare slaktas och förtäras. Det går så med de tama djuren. De taga inga risker, och de förlora alla chanser.”

Tio år efter Segerstedts död, 31 mars 1955, avtäcktes momumentet till hans ära. Det är en monolit; en spetsig penna som ritats av skulptören Ivar Johnsson. Det finns en liten speciell detalj med detta konstverk. På stenen  står det inte så som Segerstedt skrev  ”De fria fåglarna plöja sig väg genom rymden”, utan “plöja sin väg”. Segerstedt kom med andra ord inte heller undan tryckfelen. Han fick i själva verket ett tryckfel hugget i sten.

Ur ett litet häfte som sammanfattar ett symposium som Centrum för Kultur och hälsa haft inhämtar jag att Mozarts musik visat sig förbättra koncentrationsförmågan och kreativiteten för personer som drabbats av stroke och att tango visat sig vara bra för balansen hos Parkinson-patienter. Fast vem vet, det kanske går lika bra med Benny Andersson?

På Gullmarsplans T-banestation i Stockholm spelades under en tid klassisk musik i tron att människorna skulle känna sig väl till mods och må bra. Men – påstods det under symposiet – folk skyndade istället därifrån. Det slår mig emellertid att den legendariske engelske dirigenten Thomas Beecham (1879-1961)  hur som helst gjorde gällande att om alla började sin dag med femton minuter Mozart, skulle jorden vara en betydligt angenämare plats att vara på.

Jag har sjungit i kör. De flesta som gör eller har gjort detta kan berätta om hur körsången tillfört en betydelsefull och nyttig dimension i livet. I själva sången som bilden och texten finns som regel ett innehåll som oftast leder till en medveten eller omedveten bearbetning; minnen dyker upp, nya tankar föds, känslor kolliderar.

Tanken på kulturens betydelse för hälsan är dock inte ny, låt vara att flera ansedda universitet och forskningscentrum börjat forska i saken under senare år. Renässansfilosoferna, på 1400- och 1500-talen, hade tre delar i det kontemplativa livet: trädgården, museet och biblioteket. Ur detta, menar de gamla filosoferna, hämtar människan kraft och näring och hälsa som kan återföras till andra delar av livet.

Konsten i vid mening är, tror jag, bra för hälsan. Men den kan naturligtvis inte reduceras till sina hälsoeffekter. Konsten är en del av den mänskliga civilisationen som belyser livet och  bidrar till förståelsen av det, och mycket, mycket annat, tänker jag. Det är bra med konst som gör att man inte bara mår bra och lugnar sig, utan som gör en upprörd, eller bara rörd, som får en att känna skuld eller något annat mindre trevligt. Detta kan vara slitsamt för stunden, men nyttigt  på sikt.

Bibliotekens samlingar av media ses självklart av göteborgarna som en gemensam tillgång i staden. Om en stadsdel bestämmer sig för att köpa förre böcker med ett mindre medieanslag och hålla öppet kortare tid betyder det att låntagarna vänder sig till ett annat bibliotek. En stadsdelsnämnd kan alltså välja att stänga,  minska personalen, köpa färre böcker eller ha öppet kortare tid, vilket i verkligheten betyder att vältra över kostnader på en annan stadsdel. Det är inte rimligt att en stadsdelsnämn kan fatta sådana beslut utan att ta hänsyn till vilka konsekvenserna blir för hela stadens biblioteksnät.

1990 splittrades folkbiblioteken upp på stadsdelsnämnderna. Tidigare fanns en biblioteksnämnd med en sammanhållen syn på hur biblioteken skulle verka och vara. Med stadsdelsnämnderna gick helhetsperspektivet förlorat. Stadsdelarnas ekonomi  kom precis som nu att avgöra bibliotekens avveckling eller utveckling. Några bibliotek bantades hårt och några lades ned.

Folkbiblioteken bör föras över till Kulturnämnden som idag har ansvar för Stadsbiblioteket vid Götaplatsen, som i sin tur redan har ansvar för viss gemensam biblioteksservice. Och på tal om Stadsbiblioteket; besökssiffrorna har ökat med 60 000 januari-september i år,  jämfört med samma period förra året. Det är lika många människor som får plats på 4 fyllda Scandinavium, 667 paddanbåtar eller 500 pariserhjul.

Jag anslöt mig tillsammans med m-gruppen till nej-sägarna, d v s S, KD, MP, C och V. Detta hindrar inte att det är lätt att känna stor sympati för intentionen bakom Darviks motion; att främja läsning av svensk och utländsk skönlitteratur. Detta har ett värde i sig. Och Axel Darvik utvecklade i fullmäktigedebatten vilket värde litteraturläsning kan ha för ingången i det svenska språket och för kunskapsinhämtningen allmänt sett.

Det är dock ett steg från att säga att litteraturläsning är nyttigt, till att säga vilka litterära verk som är det.

Frågan om litteraturkanon har varit aktuell i andra europeiska länder. Diskussionerna har ofta kört fast i frågor om gränsdragningar och urval. Det är nästan omöjligt att säga vad det är för processer som gör att viss litteratur blir bestående och betraktad som klassiker, och dessutom varierar detta över tiden, där vissa författare omvärderas och andra nyupptäcks. Vilket ger ett slags informell litterär kanon – inte fastställd av någon, men som finns ändå, för en tid.

Personligen kan jag också känna ett ideologiskt motstånd mot att en officiell lista skall fastslå vilka litterära verk som är nyttiga.

Jag tror att den allra bästa läsfrämjande metoden är den engagerade svenskläraren som styd av sitt eget läsande för sina elever in i den förunderliga värld som är litteraturens.

Vid minnesmärket skall finnas en förklarande skylt; 6 miljoner judar och andra, romer, homosexuella, funktionshindrade, Jehovas vittnen och politiskt oppositionella mördades i de nazistiska koncentrationslägren under andra världskriget.

Andra världskriget och Förintelsen är inte bara en av  den moderna historiens vändpunkter, utan också ett trauma som ständigt  måste bearbetas. Konstverket på Bastionsplatsen i Göteborg är ett led i denna bearbetning och i arbetet med att påminna om Förintelsen och bekämpa glömskan och förnekelsen.

Varför det då?

Det enkla svaret är att jag drar mig tillbaka med ålderns rätt. Visserligen kan det på goda grunder hävdas att även 65-plusare bör vara representerade i stadens högsta beslutande organ. Men det behöver ju inte vara jag, som har varit med ganska länge i olika politiska sammanhang. Även om det säkert är bäst att 65-plusare som tänker kandidera har  erfarenhet av det politiska arbetet på fullmäktigenivå, och inte kommer in oprövad i den åldern.

Till det enkla svaret hör också att jag vill vara mindre styrd av almanackan. Sedan mor tog mig vid handen och ledde mig till den första skoldagen i Gamla Lundenskolan har livet varit mer eller mindre inrutat. Och så behöver det faktiskt inte vara längre.  Detta betyder inte nödvändigtvis att mata fåglarna vid parkbänken. Än så länge kan jag rykta och rida min häst. Och det finns alltid böcker att läsa. Till yttermera visso står här staffli, färg och färglösa dukar som väntar på penseldragen, låt vara att detta kommer att vara på en låg, mycket låg amatörnivå.

Det svårare svaret är att det är en rätt otacksam uppgift att vara kommunalpolitiker på de bakre bänkraderna. Jo, jag medger att jag som vice ordförande i Kulturnämnden kanske inte kan sägas vara på de bakre bakersta bänkarna. Men detta inräknat är det fortfarande en otacksam uppgift. Det har varit svårt att till väljarna föra ut vad jag faktiskt uträttat. Detta har bl a med mediasituationen i Göteborg att göra. Men det är också ett större generellt problem. Politikens vardagsgöra får helt enkelt inte längre den plats i nyhetsvärderingen som den haft tidigare. Och det är bara att acceptera detta och finna nya vägar för att kommunicera med väljarkåren. Hela IT-revolutionen öppnar helt nya möjligheter. Men jag känner mig inte helt bekväm med detta. Så det är snart dags att dra.

Till det svårare svaret hör också att kommunalpolitiken rent allmänt blivit slitsammare. Det finns en rad faktorer som samverkar till detta; ärendemängden, komplexiteten i dessa, de berättigade – men många – kraven på närvaro utanför sammanträdeslokalen.

Så det är inte konstigt att man längtar bort någon gång. Och just i en sådan stund bestämde jag mig. Nu kommer uppdragen att falla med sina mandatperioder som löven om hösten.