Sexköpslagen hjälper givetvis inte nergångna kvinnor ur träsket. Men den upprätthåller det självbelåtna hyckleriet när de präktiga gängen träffas i rödvinsdimmorna.

Lagen tillkom i det förmenta syftet att skydda kvinnor som hamnat i prostitution som hjälplösa offer.

Många kvinnor drabbas ju av sexuella övergrepp, fattigdom, missbruk och kriminalitet. De saknar såväl utbildning som arbete. Några av dem dras in i prostitution i olika hög grad och i olika former.

Utländska kvinnor tvingas in i svensk prostitution av samvetslösa människohandlare, alltså riktigt grova brottslingar.

Nyligen dömdes sex rumänska män i Göteborg till fängelse för människohandel och grovt koppleri. De fick vad de förtjänade.

Polisen påstår att sexköpslagen var till hjälp för att sätta fast männen. Möjligen.

Men lagen lyfter inte drabbade kvinnor ur träsket. Varken svenska eller utländska.

Rumänskorna i Göteborg fortsätter inte alls oväntat sin verksamhet i Rosenlund när de slipper sina plågoandar. Kvinnorna behöver ju försörja sig. Precis som sina svenska systrar.

Prostituerade som önskar leva ett bättre liv får naturligt nog ingen hjälp av samhället att komma ifrån missbruk, att få psykologhjälp eller att försörja sig med annat jobb.

Detta garanteras av bristen på resurser och sedvanlig kommunal slapphet.

Lagen skänker däremot gott samvete åt dem som inbillar sig att samhället gjort något.

Inte minst åt medelklassens självbelåtna feminister, som aldrig skulle kunna tänka sig något så vidrigt som att umgås med smutsiga horor.
I rödvinsdimmornas varma gemenskap platsar endast anständiga damer. De känner sig ytterst tillfreds med sin kvinnokamp.

Detta är hyckleri nummer 1.

Så till nummer 2.

Vad är en sexuell tjänst? Det vet de flesta.

Var utförs den? På högst lika platser.

Hur knyts kontakterna? Lite varstans.

Som när en man bjuder en dam på flott restaurang? Då kommer förstås lagens långa arm och sätter stopp? För man vet ju inte hur en sådan kväll kan sluta.

Eller när en man bjuder en dam på resa? Eller köper presenter, smycken till exempel?

Eller bara bjuder på ett par goda drinkar i baren?

Nä, nä. Betalningen ska ske kontant. Med sedlar. Och blanda för allt i världen inte in vanliga, anständiga människor av båda könen i detta. De tar ju kraftigt avstånd från prostitution.

Om sexköpslagen bör avskaffas? Absolut inte.

Det svenska skrymteriet behöver underhållas på alla sätt för att må bra.

Det händer att jag irriterar mig på folk som använder ordet humanism som ett slags mantra. Det tycks nu som om humanismen kan användas som ett skalkeskjul för både det ena och det andra.

I ett sammanhang för en tid sedan dristade jag mig till att säga att humansimen väl i huvudsak stod för sådana ideal som vanligtvis förknippas med liberalismen. Detta föll inte i god jord hos närvarande till vänster.

Det fanns väl humanism före humanismen,  närmare bestämt redan hos de gamla grekerna. Humanister kom emellertid de italienska lärda att kallas som under senare delen av medeltiden med nyare tiden i sikte just ville tillbaka till antikens ideal.

Detta ideal är en harmonisk och välintegrerad människa, kanske. I varje fall hyste det antika ideal humanisterna försökte anknyta till den största aktning för den enskilde och för människans skapande förmåga, medan stora institutioner misstroddes.

Idealet var den bildade människan som erkänner sanningen ovanför varje auktoritet. Och sanningen kunde sökas i såväl konsten som i vetenskapen och  den filosofiska inriktningen.

Dock, ingen av dessa italienska lärda kunde ta sig rätten att kalla sig humanist utan ett mått av vidsynthet och tolerans i förhållningssättet till andras seder, bruk och tänkesätt, för att inte säga tro.  Detta är i själva verket ett mått på bildningen. Bildning är som bekant inte heller detsamma som utbildning.

På 1700-talet fördes också tanken på världsmedborgarskap in i tankegodset. Dock har det visat sig att tankemässig stringens eller för den delen estetisk förfining kan dölja såväl egoism som självupptagenhet. Och det var i Goethes och Schillers trakter det bruna terrorväldet en gång tog över, vilket naturligtvis inte kan skyllas på Goethe eller Schiller,  som brukar betecknas som humanistiska märkesmän, men påminner om att även bildning kan krackelera och vara en tunn fernissa när pengar och arbete går förlorat.

 

 

 

 

Jag kommer från Serbien, svarade den ene killen som höll på att borra och skruva och dona i min trappuppgång. Sinsemellan pratade han och kollegan inte svenska. De håller på att dra in ledningar för bredband. Jag ville gärna veta vilken dag och hur dags de behövde komma in i min bostad för att greja med detta där.

Men fortsatt samtal strandade på vår språkförbistring.

Samma dag skrev tidningarna en del om detta. Det handlade om Fredrik Reinfeldts försök att definiera vad debatten om massarbetslöshet rör sig om. Arbetslösheten är 3,4 procent i åldrarna 25 till 54 år bland etniska svenskar, sade han.

Nu finns det ingen sådan statistik byggd på etniska kriterier. Reinfeldt tycks ha avsett personer födda i Sverige; om procentsiffran i så fall stämmer är tills vidare oklart. Han vidhåller detta i ett senare meddelande, där han också skriver att arbetslösheten bland utrikes födda i samma åldrar är mer än fyra gånger så hög, 14,8 procent.

Det är lättare att söka lösningar på ett problem ju bättre det är definierat. Reinfeldt menar att det rör sig om ett strukturellt problem, olika svårt ifråga om olika grupper och som därför kan kräva olika specifika åtgärder.

Det misslyckades. S-ledaren Stefan Löfven sade genast ”att det är otäckt att en statsminister i Sverige pekar ut vissa grupper och särar ut dem i vi och dom.” Fredrick Federley (C) hävdade att Reinfeldt spelade SD i händerna, en annan C-riksdagsledamot att han utmålade utlandsfödda som syndabockar och SD-ledaren Jimmie Åkesson menade att Reinfeldt nu ”kommit till insikt”.

Det är inte lätt att tro att någon av dem själv tror på vad de hittills haft att säga om saken, om vad de tror var Reinfeldts avsikt. Visst vet de att bristfälliga kunskaper i svenska begränsar möjligheterna på arbetsmarknaden och att det är svårare att orientera sig där och se chanserna om man växt upp i ett land där mycket fungerar annorlunda än i Sverige. Att arbetslösheten är större bland invandrare än infödda är inte konstigt.

Den som hoppats att Löfven – som kontrast till Reinfeldts resonemang – skulle passa på att beskriva en rad konstruktiva S-förslag till åtgärder för att minska problemen blev besviken.

I den här frågan visade kritikerna att de inte hade något vettigt att tillföra.

Inget kunde väl annars ha varit mer välkommet.

Det är känt att svenska journalister inte röstar precis som folket i övrigt. Upprörande, anser en del. Men kritikerna har naturligt nog svårt att beskriva problemet.

Professor Kent Asp i Göteborg presenterade nyligen en ny undersökning om journalisternas partisympatier. Den här gången var det uppseendeväckande många som sade sig stödja miljöpartiet. Av dem som svarat, vill säga.

Erik Helmerson som är ledarskribent i Dagens Nyheter startade om debatten förra veckan genom att angripa journalisternas obekymrade reaktion på undersökningen. Kåranda, klagade han. Problemet borde diskuteras, hävdade Helmerson senare i en radiodebatt.

Men vad är det som ska diskuteras? Ett problem som inte existerar? Forskarna konstaterar ju att det är andra saker än partisympatier som styr behandlingen av nyheter och reportage. Det handlar mer om medielogik och behovet av spännande berättelser.

Journalister vet i allmänhet inte hur deras kolleger röstade i senaste valet, kan jag intyga efter alla år i yrket.

Man frågar inte, och man berättar inte. I några fall blir det känt. Men oftast alltså inte. Man är inte ens intresserad.

Journalisternas vardag upptas av helt andra saker. Hur ska de till exempel hinna med alla uppdrag på grymt slimmande redaktioner? Hur hålla kvaliteten uppe? Hur överleva stressen som underbemanningen och nya arbetsuppgifter vållar?

Allmänheten kan av begripliga skäl inte känna till hur livet ser ut på en redaktion. Många tror exempelvis att enskilda reportrar har större makt än de i själva verket har. Åt detta finns inte mycket att göra.

Kåranda? Ja, den finns förstås. Men den interna debatten i denna kår är hårdare än vad allmänheten rimligen kan känna till.

Ett växande problem är också den ökande ägarkoncentrationen i vår medievärld. Det får bland annat till följd att tidningarna i de nya koncernerna får allt mer av gemensamt innehåll.

Förr visste journalisterna att de arbetade på en redaktion i publikens tjänst. Nu blir de ständigt påminda att de arbetar för ett företag.

 

Skillnaderna mellan olika skolor ökar. Detta säger Skolverket i en rapport. Det finns flera förklaringar. En är, enligt verkets chef Anna Ekström i Sveriges Radio Ekot, det fria skolvalet. Ambitiösa elever väljer skolor där det finns andra ambitiösa elever. Det fria skolvalet för med sig att föräldrarna väljer bra skolor. Förvånad, någon?

En gång i tiden var jag politiker  i en mindre västsvensk kommun. Jag var till yttermera visso ledamot i Kommunstyrelsen och gruppledare i Kommunfullmäktige. Vi, tre folkpartister i församlingen, drev ivrigt tanken att föräldrarna skulle få välja vilken av kommunens skolor som deras barn skulle gå i. Geografin skulle inte fälla avgörandet.  Du är inte klok, sade en lärare till mig.  Det förstår du väl att då skulle skolan i BA inte få en enda elev, med de lärare som de har där. Det är det som är själva poängen, sade jag. Aha, sade läraren. Aha.

I den offentliga debatten efter Skolverkets rapport har det funnits en obehaglig glidning till tanken att skolsegregationen nog skulle kunna fördras med större jämnmod om alla skolor var lika dåliga. Men saken är ju annars principiellt enkel. Det är det dåliga skolorna som måste bli bättre.

Den socialdemokratiske partiledaren Stefan Löfven har inte (hitills) svävat på målet angående det fria skolvalet.

Men i en TV-debatt för en tid sedan sade han att huvudmännen borde få i uppgift att skapa mer blandade grupper i skolorna. Hur detta skulle gå till avstod han visligen från att utveckla. Den närmast till hands liggande lösningen är att skjutsa elever från den ena skolan till den andra. Bussning, brukar detta kallas. Och det har prövats. Dock, i samma ögonblick som en sådan idé luftas har man övergivit tanken på det fria skolvalet, om man nämligen inte tänker sig att bussningen  skall vara frivillig. Vilket förmodligen ingen i så fall tänker sig.

Politiker kan ibland, kanske inte så sällan, låta ordet få makt över tanken. Så förefaller det vara här i Löfvens fall. Annars är ju saken, som sagt, pricipiellt sett enkel. Det är de dåliga skolorna som skall åtgärdas. Vad den socialdemokratiska skolpolitiken har för metoder för detta står tills vidare skrivet i tomma luften.

Skolverkets tillsyn är naturligtvis viktig, och behöver tydligen förbättras och skärpas.  Och om råd och varningar inte hjälper återstår väl till sist inget annat än tvångsförvaltande räddningsoperationer. Vilket skulle underlättas av en större statlig styrning, för att inte säga ett förstatligande av skolan. Fast av allt att döma återstår mycket för en politisk majoritet för detta.
 

Plötsligt miste Persson sitt toppjobb och insåg att han satt löst också som divisionschef. Så från det sade han upp sig själv. Ett bra tag kunde han ju leva gott på sin omställningsförsäkring, inrättad som a-kassa för folk med sådana arbeten som hans.

Kruxet var att om han började tjäna pengar skulle a-kassan sänkas med lika mycket. Därför skapade Persson ett bolag med sig själv som anställd, utan lön. Bolaget tjänade mycket pengar som han kunde lägga på hög, tills perioden med a-kassa var slut. Regler är regler, myste Persson. Göran Perssons finansminister Pär Nuder gjorde likadant. Hans bolag gjorde förra året en vinst före skatt på nästan 13 mkr; själv hade han nästan 300 000 kr om året från a-kassan för f d statsråd. Går det så går det även om det var meningen att den här a-kassan – liksom den som kreti och pleti kan vara med i som temporärt skydd – var tänkt att utnyttjas bara när det behövdes.

Så gjorde inte Thomas Östros, som skulle ha blivit finansminister om tillräckligt många väljare röstat för Mona Sahlin som statsminister. Sedan bytte Håkan Juholt ut Östros mot Tommy Waidelich och sedan föredrog nyvalde S-ordföranden Stefan Löfven i sin tur Magdalena Andersson. Östros såg sig om efter ett annat jobb.

Det är knappast synd om aktörerna. De är, på något undantag när, kunniga och skickliga, eftertraktade på många håll. Östros har just utsetts till vd för Svenska Bankföreningen.

Det fick allt vara värt den mässa som förväntades:

–Det är ägarnas ansvar vilken lönebild man vill ha, svarade han avmätt på frågan om de allt större bonusar i finanssektorn som han förut ampert har krävt en ”skärpt reglering” mot.

Persson och Nuder följer bara reglerna och Östros har bara bytt manus.

Det berättas om George Bernard Shaw att han under en elegant middag frågade sin bordsdam om hon ville ligga med honom om han betalade 10 pund. Aldrig i livet, svarade hon chockerat. Nå, men om han betalade 10 000 pund då? Ja-jo, det sade hon förstås inte nej till, medgav hon. Ah, bra, sade Shaw, skall vi säga 15 pund? Nej, fräste hon upprört, och tillade ilsket att vad trodde han egentligen att hon var för en? Det, sade Shaw, har vi redan klarlagt – nu diskuterar vi bara priset.

Som sagt var.

Vuxna män som slåss i samband med fotbollsmatcher är drabbade av något mystiskt fel i huvudet. De skämmer ut det manliga släktet. Varken sociala förhållanden eller alkohol duger som ursäkter.

Stockholm och Göteborg drabbas hårdast. Huliganerna sysselsätter fotbollsklubbar och rättsväsende med en massa jobb som borde vara onödigt.

Nu åtalas 20 västsvenska män mellan 18 och 41 år för våldsamt upplopp före och efter IFK Göteborgs match mot AIK den 4 augusti i fjol. Många av männen är gifta och småbarnspappor. Åklagaren yrkar på fängelse för de flesta.

Vad får till synes normala män att bete sig så asocialt?

Fenomenet är ingalunda nytt. Går vi drygt 100 år tillbaka har vi till exempel beryktade uppgörelser mellan socknar och byar i Hälsingland.

Karlarna befriade sig från ansvar med brännvin. Sen tog de knivar och andra tillhyggen för att visa sin kraft. Fjärdingsman höll sig gärna undan.

I dag kan man kosta på sig att le åt eländet. Det är ju bara historia och troligen en hel del myter.

Men det kunde gå hett till också på andra håll.

Till exempel i Stockholm.

Olle Adolphson har ju i en humoristisk visa skildrat vad som skedde på Tegelbacken i januari 1903.

Det heter bland annat:

”Det var grabbarna från Eken, det var grabbar med kulör

Det var grabbarna som var på ett sjuhelvetes humör

Och med knogjärn och med påkar och med blodet rött och hett

Gick till Tegelbacken för att skipa rätt.”

Det hela slutade med att busgängen vände och gick hem utan att ha växlat ett enda slag.

Civilisationen har gått framåt de senaste hundra åren. Vi ställer numera högre krav på varandras uppförande i såväl stort som smått.

Men fotbollshuliganerna har blivit efter i utvecklingen. Eller rusat drygt ett sekel bakåt. Med blodet rött och hett.

Är det kulturellt betingat? Eller handlar det om någon typ av hjärnbrist?  Den kommande rättegången torde inte fördjupa sig i de frågorna.

Bara en sak är helt säker. Alla vettiga män tar avstånd från huliganerna. De är inte det minsta imponerade.

I  år är det 100 år sedan Raoul Wallenberg föddes. Han stod i spetsen för en mission i Budapest som i andra världskrigets slutskede räddade tiotusentals judar undan förintelsens käftar.

Wallenberg tjänstgjorde som legationssekreterare på svenska ambassaden under 192 dagar 1944.

Där utfärdades skyddspass till förföljda judar, som också kunde få skydd i de s k svenskehus som hastigt skaffades.

När Röda armén intog Budapest fängslades Wallenberg och fördes till det ökända Lubjankafängelset i Moskva.

Vad som hände sedan är inte tillfredsställande klarlagt. Så mycket är emellertid klart som att han försvann som ett av miljontals offer för nazismens östliga tvillingideologi.

Raoul Wallenberg är nu ett stycke svensk historia. Hans gärning visar att en enskild människas mod och förmåga kan göra skillnad.

Enligt hans minnestecknare tvekade han aldrig att ställa sig till förfogande för att leda räddningsaktionen i Budapest. Han gjorde vad han kunde för att göra gott med de medel som fanns till förfogande.

Situationen i Budapest 1944 var extrem.  Eichmanns och de ungerska pilkorsarnas terror trotsar egentligen all beskrivning i sin vedervärdighet. Men trots detta; samma principiella val mellan att göra gott eller att titta bort kan vi alla göra i den svenska vardagligheten.

Den svenska regeringen har valt att med olika evenemang och aktiviteter uppmärksamma att Wallenberg i år skulle blivit 100 år. Genom att hedra Raoul Wallenberg vill regeringen säkert också göra vad svenska regeringar av olika kulörer älskar att göra, nämligen främja bilden utomlands av Sverige som ett fyrbåk för demokrati och mänskliga rättigheter i världen.

Men om detta skall kunna vårda Raoul Wallenbergs minne ställer det också krav på den utrikespolitik som faktiskt förs. Stora krav.

Vilken tur att Svenska ishockeyförbundet inte styr Sveriges ekonomi. Förbundet visar sig att till skillnad från spelarna vara utan puckkänsla.

Sverige har ju äran att arrangera VM i ishockey tillsammans med Finland. På svensk is spelas matcherna i Globen.

Pamparna trodde att alla har lika gott ställt som de själva. Och inför öppningsmatchen mot Norge att svenskar är lika rika som norrmän.

Biljettpriserna slog i Globens höga tak. Följden blev en halvbesatt arena.

Protesterna ljöd från alla håll. Så ishockeyförbundet beslutade sänka priset på 2 400 biljetter från 1 295 kronor per styck till 395 kronor. Därmed kom betydligt fler till matchen mot Tjeckien.

-Vi kan konstatera att prissättningen inte varit bra, kommenterade förbundets ordförande Christer Englund yrvaket efter fiaskot.

Englund lovade också att försöka få fler ungdomslag och skolungdomar till de kommande matcherna.

Tänk om ICA-Stig skulle kräva 40 kronor per liter för mjölken. Och sagt:

-Mjölk är ju så populärt, så folk betalar förstås.

Den vita varan bleve lika sur som kunderna.

Eller om Volvo Personvagnar skulle kräva fem miljoner för sin senaste modell.

-Volvo är ju så populär!

Eller om Saab Automobile……nä, visst ja.

Eller om TV4 satte ovanligt våldsamma priser på reklamsnuttar under matcherna. Annonsörerna skulle nobba, reklamen utebli och flera snabba toalettbesök i hemmen ställas in med svåröverskådliga följder.

Mer troligt: TV4 finge pruta.

Av de halvtomma läktarna under matchen mot Norge fick Ishockeyförbundet och alla andra en lektion i marknadsekonomi.

En stor del av marknaden stannade hemma och såg kampen gratis på tv. Marknaden är nämligen folket.

 

 

För någon vecka sedan förklarade Anders Narvinger, styrelseordförande i Telia Sonera i ett pressmeddelande att bolaget nu inleder ett handlingsprogram för hur det skall hantera integritets- och yttrandefrihetsfrågor i icke-demokratiska länder, alltså diktaturer på oskrymtad svenska. Skälet är bekant:

Telia har gett säkerhetstjänsterna i Azerbajdzjan, Vitryssland och Uzbekistan tillgång till det nät som bolaget skapat där (avslöjat av SVT:s Uppdrag Granskning). Mängder av abonnenter har ju inte haft klart för sig att Telia diskret tillhandahållit extra hörlurar för diktaturernas vakter.

Regimerna har kommit åt kritiker med Telias hjälp.

Narvingers löfte om skärpning gavs inte bums och frivilligt. Tvärtom. Först fastslog Lars Nyberg, vd och koncernchef, att ”vi måste vara tydliga med att det inte är telebolagen som bryter mot mänskliga rättigheter” … ”ansvaret vilar på regimerna.” Samt att Telia Sonera inte rår för hur det är i länder där ”svenska företag har valt att finnas” … ”och där det fortfarande inte råder demokrati såsom vi i Västeuropa känner den.” (DN debatt 22/4 -12)

Vilken för oss okänd sorts demokrati han anser att det då kan vara frågan om förbigår han taktfullt.

Hur som helst fastslog Nyberg som sin principiella mening att verksamhet i bolagsform inte medför moraliskt ansvar.

Efter ett par dagar hotades från Stockholms kommun med uppsägning av huvudstadens 40 000 Telia-abonnemang; där finns ju fler operatörer med god täckning att välja på. Finansmarknadsminister Peter Norman, som företräder staten som storägare i Telia, reagerade också och kallade till möte.

Efter detta var det inte längre vd Nyberg som hade ordet i frågan. I stället stod styrelsens ordförande Narvinger för pressmeddelandet.

Han framhöll att ”Vi tar avstånd från alla kränkningar av mänskliga rättigheter och vill skicka en tydlig  signal” i frågan, etc.

Liksom Nyberg har Narvinger fått för sig att tal numera uppfattas som fagrare om det garneras med försäkringar om att man är tydlig  –  i stället för att man bara är det.

Det är i alla fall inte deras utan Peter Normans och Uppdrag Gransknings förtjänst om Telia Sonera, när koncernen  framöver gör sina kalkyler, tar vederbörlig hänsyn till mänskliga rättigheter.