Kulturbloggen Lennart Widing

Kommunfullmäktige beslutade vid sitt september-möte att säga nej till förslaget från Axel Darvik (fp) om utarbetande av en litterär kanon tillgänglig för alla skolor i Göteborg som kan införas i skolplanen.

Jag anslöt mig tillsammans med m-gruppen till nej-sägarna, d v s S, KD, MP, C och V. Detta hindrar inte att det är lätt att känna stor sympati för intentionen bakom Darviks motion; att främja läsning av svensk och utländsk skönlitteratur. Detta har ett värde i sig. Och Axel Darvik utvecklade i fullmäktigedebatten vilket värde litteraturläsning kan ha för ingången i det svenska språket och för kunskapsinhämtningen allmänt sett.

Det är dock ett steg från att säga att litteraturläsning är nyttigt, till att säga vilka litterära verk som är det.

Frågan om litteraturkanon har varit aktuell i andra europeiska länder. Diskussionerna har ofta kört fast i frågor om gränsdragningar och urval. Det är nästan omöjligt att säga vad det är för processer som gör att viss litteratur blir bestående och betraktad som klassiker, och dessutom varierar detta över tiden, där vissa författare omvärderas och andra nyupptäcks. Vilket ger ett slags informell litterär kanon – inte fastställd av någon, men som finns ändå, för en tid.

Personligen kan jag också känna ett ideologiskt motstånd mot att en officiell lista skall fastslå vilka litterära verk som är nyttiga.

Jag tror att den allra bästa läsfrämjande metoden är den engagerade svenskläraren som styd av sitt eget läsande för sina elever in i den förunderliga värld som är litteraturens.

Filed under: Litteratur