Burke har väl häktats av från sin krok?
Minns ni EWK:s berömda teckning (Ewert Karlsson i tacksam åminnelse) där partiledare på rad stannat inför porträtten på sina ideologiska förebilder? Högerledaren Jarl Hjalmarson betraktade den brittiske 1700-talspolitikern och filosofen Edmund Burke, folkpartisten Ohlin placerade sina ögon på 1800-talsliberalismens ledande gestalt John Stuart Mill, socialdemokraternas Erlander stod framför Marx, som disputerat i grekisk naturfilosofi med gått vidare med Kommunistiska manifestet och mastodontverket om Kapitalet. Centerns Gunnar Hedlund stod framför sitt eget porträtt; herr Hedlund i Rådom.
Hjalmarsons nutida efterföljare får nog sägas ha plockat ned gamle Burke från väggen. Skulle han hänga upp någon annan på spiken kunde det möjligen vara den tyske sociologen Jürgen Habermas som bygger sin filosofi på en allmän teori om människans samverkan i samhället byggt på raitionalitet och upplysning.
Moderna liberaler hänvisar gärna till Habermas. Så mycket tycks klart att den nyligen avklarade moderatstämman i sitt tänkande hade individen, den enskilda människan, centralt i sitt tänkande.
Den klassiska konservatismens lärofader Edmund Burke tänkte emllertid kollektivt, eller i kategorin gemenskaper. Gärna ett starkt samhälle, men begränsat.
Samhällets minsta och viktigaste gemenskap finner Burke i familjen. Sedan vidgar sig gemenskaperna, och hamnar till sist i rikets styrelse. Burke bygger inte på rationalitet. För honom är samhället en organism – inte en organisation att laga i efter läglighet. Den sociala ordningen är en del av den naturliga ordning som Gud skapat.
En modern variant av detta är den s k subsidiaritetsprincipen, alltså att en beslut inom t ex EU skall fattas på lögsta möjliga effektiva nivå. Detta kommer mycket riktigt från en påvlig rundskrivelse. Vid familjens köksbord skall det avgöras som bäst avgörs där, medan annat hmnar lokalt i Stadshuset, hos regionfullmäktige, hos regeringen i Rosenbad eller i EU-kommissionen. Men bara om det är nödvändigt.
Det sista allvarliga rycket till förmån för Edmund Burkes politiska tänkande i Moderata samlingspartiet gjordes nog i samband med det programarbete som leddes av Svenska Dagbladets förre chefredaktör Hans Zetterberg. Detta mynnade ut i formuleringar kring den lilla världen (köksbordet är det viktigaste sammanträdesbordet) och den stora världen (regeringskansliet och EU i Bryssel som behövs i det globala tillståndet).
Men nu förefaller det allt som Burke häktats av från sin krok. Och vi får se hur det går.
Filed under: Allmänt
Leave a Reply