månadsarkiv: oktober 2007

Burke har väl häktats av från sin krok?

Postat av

Minns ni EWK:s berömda teckning (Ewert Karlsson i tacksam åminnelse) där partiledare på rad stannat inför porträtten på sina ideologiska förebilder? Högerledaren Jarl Hjalmarson betraktade den brittiske 1700-talspolitikern och filosofen Edmund Burke, folkpartisten Ohlin placerade sina ögon på 1800-talsliberalismens ledande gestalt John Stuart Mill, socialdemokraternas Erlander stod framför Marx, som disputerat i grekisk naturfilosofi med gått vidare med Kommunistiska manifestet och mastodontverket om Kapitalet. Centerns Gunnar Hedlund stod framför sitt eget porträtt; herr Hedlund i Rådom.

Hjalmarsons nutida efterföljare får nog sägas ha plockat ned gamle Burke från väggen. Skulle han hänga upp någon annan på spiken kunde det möjligen vara den tyske sociologen Jürgen Habermas som bygger sin filosofi på en allmän teori om människans samverkan i samhället byggt på raitionalitet och upplysning.

Moderna liberaler hänvisar gärna till Habermas. Så mycket tycks klart att den nyligen avklarade moderatstämman i sitt tänkande hade individen, den enskilda människan, centralt i sitt tänkande.

Den klassiska konservatismens lärofader Edmund Burke tänkte emllertid kollektivt, eller i kategorin gemenskaper. Gärna ett starkt samhälle, men begränsat.

Samhällets minsta och viktigaste gemenskap finner Burke i familjen. Sedan vidgar sig gemenskaperna, och hamnar till sist i rikets styrelse. Burke bygger inte på rationalitet. För honom är samhället en organism – inte en organisation att laga i efter läglighet. Den sociala ordningen är en del av den naturliga ordning som Gud skapat.

En modern variant av detta är den s k subsidiaritetsprincipen, alltså att en beslut inom t ex EU skall fattas på lögsta möjliga effektiva nivå. Detta kommer mycket riktigt från en påvlig rundskrivelse. Vid familjens köksbord skall det avgöras som bäst avgörs där, medan annat hmnar lokalt i Stadshuset, hos regionfullmäktige, hos regeringen i Rosenbad eller i EU-kommissionen. Men bara om det är nödvändigt.

 Det sista allvarliga rycket till förmån för Edmund Burkes politiska tänkande i Moderata samlingspartiet gjordes nog i samband med det programarbete som leddes av Svenska Dagbladets förre chefredaktör Hans Zetterberg. Detta mynnade ut i formuleringar kring den lilla världen (köksbordet är det viktigaste sammanträdesbordet) och den stora världen (regeringskansliet och EU i Bryssel som behövs i det globala tillståndet).

Men nu förefaller det allt som Burke häktats av från sin krok. Och vi får se hur det går.

Bra för svenskar att tala svenska!

Postat av

Maria Näslund i kvällstidningen GT har en klubb som heter vi-som-tror-att-det-är-bra-för-svenskar-att-tala-svenska. I denna är Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl hedersmedlem, liksom språkjournalisten (kan man säga så?) Fredrik Lindström. Om man kan få gå med i klubben så gör jag det.

Engdahl är alltså akademiens sekreterare. Denna akademi har efter Gustaf III:s stadgar att ”arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och höghet, så uti vetenskaper, som särdeles i anseende till skaldekonsten och vältalgiheten uti alla dess tillhörande delar” och mera sådant.

Alldeles bortsett från att svenskan mer eller mindrfe alltid påverkats av andra språk kan man väl åndå inte gill att företagen får engelska som språk eller en märklig blandning av modeord och titlar. Har direktörerna aldrig tänkt på att vi som är svenskar är smartast just som svenskar. Och roligare. Det kan vara bra för affärerna.

GT/Expressen ger varje vecka ut en bok tillsammans med tidningen. Det är ett bra initiativ. Härom veckan var det Strindbergs Hemsöborna. Fylld av onda aningar köpte jag bok och tidning för att se om verbens pluralformer fått vika ner sig. Det trodde jag nog. Men Clara och Lotten voro fortfarande inne med Sköt-ekan för att hämta Carlsson på Dalarö brygga, och han hade verkligen ett höganäskrus i en svångrem om halsen.

Ett riktigt dåligt exempel på hur det eljest kan gå till finns i den senaste officiella översättningen av Nya Testamentet, närmare bestämt avsnittet om Jesus på Förklaringsberget. Förr sade några av lärjungarna ”här är oss gott att vara”, men nu drar de till med ”det är bra att vi är med.”

Det är knappast önskvärt att detta blir mönsterbildande för språkutvecklingen. Det har bibelöversättningarna annars varit. I synnerhet den från 1541. Där fick det officiella kanslispråkets danska och tyska inflytande struka på foten för äldre imhemska former