I söndagens morgonprogram i Sveriges Radio P1 gjordes gällande att den socialdemokratiske ledaren Håkan Juholt är ute på en Golgata-vandring (som Jesus i Jerusalem på väg till korsfästelsen). Det är Juholt säkert inte. Vad programledningen kan ha tänkt på är en s k Canossa-vandring.

Den tyskte kejsaren Henrik IV gick år 1077 till fots till den italienska borgen Canossa för att förmå påven Gregorius VII att upphäva bannlysningen som drabbat honom. Efter tre dagars vandring i botgörardräkt nådde han Canossa och fick som han ville. Därigenom återvann han sin politiska handlingsfrihet, som ett standardverk lakoniskt uttrycker det. Henrik IV:s botgörarvandring gjorde senare att den tyskte statsgrundaren Otto von Bismarck (1815-1898) myntade talesättet ”att gå till Canossa” som ett uttryck för ånger och kanske förödmjukelse.

Så vad det handlar om för Håkan Juholt är väl en Canossa-vandring likt Henrik IV:s för att återvinna politisk kraft.

Chefredaktören Göran Greider, statsvetaren Jenny Madestam, DN-skribenten Peter Wolodarski. Där har ni dem. De dyker upp i TV-soffior, i statstelevisionens Agenda, i Sveriges Radios söndagsmorgonprogram och annorstädes. Finns det verkligen inga andra som kan tänkas bidra med tankar och kommentarer?

Jag känner igen det här från min egen tid som journalist. Man ringer de man vet ställer upp. Bekvämast så. Men ett bra journalistiskt arbete? Knappast.

Eller ta Göteborgs-Posten. Han heter Ulf Bjereld. Statsvetare. De förefaller vara rena förbiseendet de dagar han inte tillfrågas och kommenterar något. Gäller det interna socialdemokratiska förhållanden är han där regelmässigt. Men en sak skall GP hållas räkning för. Han presenteras inte längre som statsvetare rätt och slätt, utan som socialdemokratisk sådan. Läsarna skall inte förledas att tro att Bjereld förser dem med partipolitiskt neutrala statsvetarord, grundade i forskning och studier. Han tycker till, bara.

I Sveriges Radio P1 idag fick förra riksdagsledamoten Maj-Britt Theorin komma till tals angående tubulensen kring den socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholt och hans hyresbidrag från Riksdagsförvaltningen och annat som dragits fram i ljuset. Theorin uttalade sitt stöd för Juholt och menade att den förundersökning som nu påbörjats kommer att visa om det finns underlag för att tala om bedrägeri, eller om det bara handlat om slarv. Att man måste ifrågasätta en partiledare för vilken det inte är självklart att skattebetalarna inte skall betala sambons hyreskostnad, det slog inte Theorin. Hon ville istället börja tala om Carl Bildt, vilket programledaren avstyrde. Theorin ville göra gällande att media inte behandlade allianspartierna och socialdemokratin lika. Jämförelsen skulle utfalla till socialdemokratins nackdel.

Nej, vad som i själva verket hänt  sedan den socialdemokratiska hegemonin i det svenska samhället brutits är att medierna inte längre håller sig med en närmast högtidlig och respektfull attityd till det gamla statsbärande partiet. Så förhåller det sig, faktiskt.

Håkan Juholt har ägnat en god del av sin nyvunna partiledartid till att bygga upp förväntningar på en större kultursatsning från socialdemokraterna. Nu har partiets första skuggbudget med Juholt som partiledare presenterats. S lägger 12,6 miljarder på kulturområdet jämfört med regeringens 12,3 miljarder. Det är en  höjning med 2,5 procent, i en statsbudget där för övrigt kulturens del är mindre än 1 procent.

Det blev alltså inte så mycket av de förväntningar som Juholt ställt ut. 80 mijoner av de dryga 310 miljoner som socialdemokraterna plussar på, går till att återinföra fritt inträde på de statliga museerna, som nästan alla ligger i Stockholm. De statliga museer som vill ha fritt inträde kan faktiskt införa det redan nu, och bekosta detta med de medel de har. Så har t ex det enda statliga museet i Göteborg, nämligen Världskulturmuseet, gjort. Det obligatoriska fria inträdet på de statliga museerna i Stockholm är S största enskilda anslag utöver det regeringen föreslår. Det är lätt att se mera angelägna satsningar.

Alliansregeringens två stora kulturpolitiska projekt, skapande skola och regionaliseringen av kulturanslagen, den s k koffertmodellen, accepteras nu av socialdemokraterna. Förutsättningarna för framgång för skapande skola och koffertmodellen ökar rimligtvis när det finns en hygglig samstämmighet.

Varken regeringens eller den socialdemokratiska oppositionens budgetar kommer till rätta med det sorgliga förhållandet att kulturinstitutionernas årliga utgiftsökningar – hyror och löner t ex – är högre än anslagshöjningarna. Urholkningen av kulturinstitutionerna fortsätter alltså.

Vilka rättigheter anser du dig ha till stadsrummet, frågar Göteborg-Posten (28/9) en gatukonstnär. – Det är mitt, svarar han. Sen delar jag det med väldigt många andra. Jag tycker inte man skall förstöra, men man har rätt att röra sig fritt, uttrycka sina åsikter, rätt att förändra det man tycker är fult och som stör en.

Jovisst, stadsrummet är vårt gemensamma rum. Och ja, man skall ha rätt att röra sig fritt och uttrycka sina åsikter. Däremot har jag inte rätt att självsvåldligt förändra det som stör mig eller som jag tycker är fult. Den rätten har jag inte av det enkla skälet att jag delar stadsrummet med andra. Och andra kan självfallet tycka att det jag ser som fult i själva verket är vackert, och att det som stör just mig gläder andra.

Frågan om graffitimålande i det offentliga rummet på väggar eller egendom som är gemensam är inte svårare än så. Graffiti är i sig en konstform och skall erkännas som en sådan. För egen del kan jag uppskatta den. Men det är en sak. En helt annan sak är att när konstverken utförs på gemensam egendom i det gemensamma stadsrummet blir den ett övergrepp på andra, och en kränkning av andras rätt till samma stadsrum.

Graffitimålare, gerillaodlare, skejtare och gatukonstnärer utforskar alla gränserna för det tillåtna. Acceptabelt eller inte, frågas det i en rubrik i GP. Det beror på vilket perspektiv man väljer, påstår samma rubrik. Nej, det gör det inte alls. Det enda rimliga perspektivet är att man inte får ta för sig på andras bekostnad i det gemensamma rummet. Konst i det offentliga rummet måste beslutas i de former vi har för det gemensamma. Byråkratiskt, tycker en gatukonstnär som tidningen talat med. Kan så vara, annars kan man kalla det demokrati.